Fy så bra vi trivs i hus! Det är förvisso fullständigt kaos med renovering just nu och jag repar mig från förkylning men åh, så skönt det är. Ibland sneglar jag lite på gamla pluggkompisar som jobbar på affärsjuridisk byrå i Stockholm och tycker det ser lyxigt ut, men sedan tänker jag att nej, för mig är detta lyx. Egen trädgård, massor med plats, djur och natur.

Jag har alltid tänkt på mig själv som en lantis i hjärtat. När jag började på Försäkringskassan beskrev jag mig själv så, och fick höra från kollegor att nä, du är väl ingen lantis? Jetsettern som varit ute och rest, bott i Stockholm, bott utomlands? Men jo, i hjärtat är jag lantis!

När jag flyttade till Stockholm sålde jag hästarna, det skulle inte gå att ha dem med där varken med tid eller pengar som student på heltid för mig. I början var det lite kul, massor med fritid, roliga fester och inga måsten. Jag som alltid haft en eller flera hästar att ta hand om visste knappt vad jag skulle göra med all tid. Jag trivdes ändå, träffade flera bra vänner och engagerade mig i juridiska föreningen.

Men det blev tråkigt fort! Gym var inte kul, springa var inte kul, bollsporter är inte min grej, och jag har ingen talang för dans. Kampsport tänkte jag, och hamnade på BJJ (brasiliansk jiu jitsu). Det var kul! Jag satsade, blev väl nästan hyfsad, men den där ”hästpassionen” fanns inte. Jag tränade med riktiga superstjärnor, med guld på VM, EM, världscupen… de levde och andades BJJ. Mellan de 3 pass de körde per dag tittade de på gamla matcher, teknikvideos, osv. Jag betraktade lite utifrån och konstaterade att den där passionen har jag också, men inte för BJJ. Det var kul men hjärtat sa fortfarande häst.

Så jag slutade, och åkte till England för mina specialkurser. Där kunde man rida upptäckte jag, på lånad häst. Jag satt upp för första gången på nästan 4 år på uttagningarna till laget, hoppade, vilket jag inte gjort på vad, 10 år? Och kom med. Sen var jag tillbaka där hjärtat sa att jag hörde hemma. När jag kom hem flyttade jag från Stockholm och skaffade ny häst. Tack vare ett halvårs jobb i Stockholm igen träffade jag fler nya vänner för livet. Tur det, eftersom det var genom Martina jag träffade Kalle!

Så nu sitter vi här i vårt hus på landet, med två hundar, en katt, häst, renoveringen i full gång, och vi trivs. Vi trivs så otroligt bra! Det lär aldrig bli nån storstadsregionerna av mig.